Thore Heramb

Heramb debuterade på Høstutstillingen i Oslo 1938 och höll sin första separatutställning på Kunstnerforbundet 1943. En studieresa till Italien 1939 följdes efter kriget av besök i Köpenhamn 1946, Paris 1949 och en längre vistelse i Provence 1951-52. Mötet med det franska koloristiska måleriets tradition satte djupa spår. Det tidiga arbetet kombinerade figurativa strukturer med kraftig förenkling, mörka grunder och markerade svarta konturer med tydlig påverkan från Picasso. Under 1950-talet öppnade sig paletten successivt och konturer upplöstes i det som kritiker och kolleger kom att beskriva som ett genuint koloristiskt uttryck, rotad i ett rikt och glödande färgspråk.

1947 vann Heramb en tävling om utsmyckning av Akers herredsstyresal med den stora väggmålningen Fossen, hämtad ur Akerselvas storstadslandskap. Uppdraget etablerade hans namn i det norska konstlivet. Han erhöll flera stipendier under slutet av 1940- och början av 1950-talet, Schäffers legat 1946, Houens legat 1947 och Conrad Mohrs stipend 1951, som möjliggjorde fortsatta studieresor. Det mest monumentala senprojektet var triptykonen Palestina-trio, utförd 1973-79.

Herambs verk finns i Nasjonalmuseet i Oslo, Bergen Billedgalleri, Trondheim Kunstmuseum, Lillehammer Kunstmuseum och Rogaland Kunstmuseum. Enbart Museet for samtidskunst i Oslo äger tjugo verk. Internationellt representeras han på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn, Göteborgs konstmuseum och Stockholms stadsmuseum. Han avled den 16 juni 2014, 97 år gammal, efter ett konstnärskap som sträckte sig över åtta decennier.

På auktionsmarknaden hanteras Heramb nästan uteslutande av Grev Wedels Plass Auksjoner i Oslo, ett auktionshus specialiserat på norsk och skandinavisk konst från 1800- och 1900-talen. Av 79 registrerade auktionsobjekt kommer 76 därifrån och ytterligare två från Bukowskis. De högst noterade resultaten är Liggende modell (1977) som såldes för 640 000 NOK, följt av Notre Dame, Paris och Waiting time som båda uppnådde 240 000 NOK. Dessa priser placerar Heramb i det övre skiktet av efterkrigstidens norska målarkonst, och koncentrationen till ett enda specialisthus visar att de seriösa köparna söker honom via dedikerade norska kanaler snarare än den bredare internationella auktionsmarknaden.