Mari Simmulson

Född i Sankt Petersburg 1911 växte Simmulson upp i Tallinn efter att familjen flyttat i svallvågorna av den ryska revolutionen. Hon utbildade sig vid Statens konstindustriskola i Tallinn, praktiserade vid Arabias porslinsfabrik i Helsingfors och studerade skulptur vid Akademie der Bildenden Künste i München, en ovanligt internationell utbildning för en keramiker av sin generation. Varje period avbröts av geopolitisk oro. Hösten 1944 flydde hon Estland med båt och anlände till Sverige som flykting, skild från familjemedlemmar hon aldrig skulle återse. Kort därefter introducerade konstnären Tyra Lundgren henne till Gustavsbergs porslinsfabrik, där hon arbetade under den legendariske konstnärlige ledaren Wilhelm Kåge från 1945 till 1949.

1949 flyttade hon till Upsala-Ekeby, och de följande två decennierna blev hennes karriärs avgörande kapitel. Salixserien (1953-1956), med chokladbrun grund och ananasgulaprickor på mjölkvit yta, förblir bland hennes mest samlade formgivningar. Agaveserien använde djupa inristningar av breda bladformer glaserade i klargult och blågrönt. Eritreaserien introducerade chamottlera med blank karamell- och bränd sockerglasyr, verk som beskrevs som att de "krävde att bli hållna och berörda, inte bara betraktade." Hennes mest karaktäristiska tekniska innovation var appliceringen av koboltnitrat på rå, obränd svart lera, vilket skapade dramatisk kontrast på kvinnofigurer inspirerade av indonesisk, afrikansk och asiatisk kultur.

Simmulson utvecklade sina egna glasyrer och arbetade systematiskt: hon kunde ta ett enda motiv, ett löv, ett ansikte, en fågel, och utforska varje tänkbar formvariation i vaser, väggfat, skålar och figuriner. Hennes dotter mindes att hon "jobbade jämt" och att "luft var viktigt för henne," en referens till fåglarna som återkommer genom hela hennes verk som symboler för frihet. Hon beundrade Chagalls svävande figurer och förde samma känsla av upphängd lätthet till keramiska ytor som till sin natur var tunga och jordbundna.

Hennes arbete belönades med Guldmedalj från Svenska Slöjdföreningen 1954 och Grand Prix vid Milanotriennalen 1957. Offentliga uppdrag inkluderade väggdekorationer för Upplandsbanken och keramikplattor för Karlskrona Sparbank. Hennes verk finns i samlingarna på Nationalmuseum i Stockholm (tjugosex verk), Victoria and Albert Museum i London, Museo Internazionale delle Ceramiche i Faenza och Estlands konstmuseum i Tallinn, en institutionell närvaro i fem länder som vittnar om hennes ryktes räckvidd.

På Auctionist dominerar keramik och porslin Simmulsons marknad absolut, med 275 av 285 föremål i den kategorin. Hennes verk cirkulerar hos svenska auktionshus som Karlstad Hammarö Auktionsverk, Södersens Auktionshus Uppsala, Auktionshuset Kolonn och Auctionet. Stora figurala skulpturer når de högsta priserna; ett skålfat från 1950-60-talet har nått 5 800 SEK och skulpturen "Stående balinesiska" har sålts för över 3 200 SEK. Hennes rikliga produktion gör att enskilda verk förblir tillgängliga, med de flesta priser mellan några hundra och ett par tusen kronor, vilket gör henne till en idealisk startpunkt för samlare av svensk 1950-talskeramik.