Lisa Johansson

Kunskapen om växtfärgning ärvde hon från sin mormor Eva Ersson (1848-1914). Under decennier samlade hon över 400 recept ur muntlig tradition och egna experiment, pressade växtexemplar och monterade dem bredvid ullprov färgade med traditionella metoder. På uppdrag av arkivdirektör Åke Campbell vid ULMA i Uppsala genomförde hon 1945 en riktad insamling om traditionella växtnamn och användning, och 1948 utkom boken "Gamla, i Lappmarken kända växtfärgningsrecept" - ett av de första systematiska verken om nordsvensk naturlig färgning.

Ur det tekniska arbetet med växtfärgning utvecklade Johansson sin konstnärliga form: ullmosaiken. I dessa bilder arrangeras växtfärgade ullfibrer till figurativa kompositioner, ofta förstärkta med torkade naturmaterial som mossa, kvistar och näver. Motiven var genomgående hämtade från inlandets landskap - fjäll, sjöar, myrmarker kring Vilhelmina. Tekniken krävde ett helhetsgrepp från färgväxt till färdig bild, och Johansson betraktas som upphovskvinnan till formen. Hon ställde ut i Sverige och utomlands och fick erkännande som textilkonstnär.

Vid sidan av konstutövandet var hon dokumentatör och folklivsskildrare. 1949 bidrog hon till Nordiska museets antologi "Skogsarbetarminnen" med memoaren "En nybyggardotter berättar", och 1961 utkom "Ensam på torpet" om nybyggarhustrurnas villkor i norr. Hennes arbeten finns i Västerbottens Museums permanenta samling, och hennes recept- och växtsamlingar i arkiven i Uppsala.

På auktionsmarknaden förekommer Johanssons ullmosaiker framförallt på norrländska regionauktioner. Stadsauktion Sundsvall och Norrlands Auktionsverk svarar för majoriteten av hennes 25 indexerade objekt på Auctionist. Priserna ligger vanligen mellan 300 och 600 SEK för fjällandskap i litet format, ofta monogramsignerade "IL". Nivåerna speglar den smala marknad som omger ett unikt men specialiserat medium, snarare än ett historiskt begränsat intresse.