Lena Cronqvist

1969 drabbades hon av postpartumpsykos efter sonens Linus födelse och lades in på S:t Jörgens psykiatriska sjukhus. Vistelsen resulterade i en serie målningar om tvångsomhändertagande, medicinering och känslan av att betraktas utifrån sin egen kropp. Dessa sjukhusbilder satte tonen för det som följde: figurer under psykologiskt tryck, målade med en kromatisk intensitet som söker obehaget utan att sjunka ned i illustration.

Hennes motivkrets är liten och envist laddad. Flickor återkommer under hela karriären, inte som oskyldiga utan som figurer mitt i svåra förhandlingar med vuxna och med sig själva. Självporträtten följer henne i varje fas, bland dem en sen serie som tar itu med åldrande och sorg med samma direkthet som sjukhusduken. Madonnor, inomhusmiljöer, sjukhuskorridorer och Kosterarkipelagen, där hon länge hade ett andrahem, ger det visuella råmaterialet. Kosterbilderna rör sig mellan tjock pastös yta och rå atmosfärisk ljussättning.

Inflytandet från Edvard Munch är välkänt och delat: övertygelsen att färgen kan bära psykologiska tillstånd utan att bli dekorativ. Hon tog sig an Jan van Eyck i en ommålning av Arnolfiniporträttet med sig själv och Tunström som motiv, och till Mondrian och Matisse i kompositionsserier från New York. Men tonläget förblev genomgående biografiskt, förankrat i konkret upplevelse snarare än konstteoretisk referens.

1994 fick hon Prins Eugens medalj. 2002 tilldelades hon andrapriset i Carnegie Art Award för en serie självporträtt om kroppens åldrande. Bronsskulpturen Hand i hand står i Museiparken i Karlstad. Hennes verk finns i Moderna museet, Nationalmuseum, Göteborgs konstmuseum, Borås konstmuseum och Nasjonalmuseet i Oslo. Lena Cronqvist avled den 29 juli 2025, 86 år gammal.