Carl Johansson

Den avgörande förändringen i hans måleri kom genom Frankrike. Från våren 1891 till våren 1892 vistades han i Paris, och på inbjudan av kollegan Richard Bergh tillbringade han sex månader i Bretagne. Mötet med Claude Monet och Camille Pissarro lossade upp hans penselföring och förändrade hur han förhöll sig till ljuset. Den noggranna, tättkomponerade landskapsstilen från de tidiga åren gav vika för något mer stämningsfullt.

Johansson var en resenär på ett sätt som var typiskt för sin tid. Han målade på Teneriffa 1894, reste till Italien 1901 och 1914, och deltog i världsutställningar i Paris 1889, Buenos Aires 1910 och San Francisco 1915. Trots denna internationella utblick återvände han gång på gång till Norrland och Ångermanland - de svenska kustlinjerna, vinterfälten, och ljuset längs Höga Kusten.

Under de sista decennierna av sitt liv fördjupade Johansson en blågrå tonalitet som kom att bli hans signum. Smeknamnet Ultramarin-Johansson uppstod naturligt. Hans vinterlandskap - nakna björkar mot kalla horisonter, snöklädd mark under grå himmel - bär ett specifikt stämningsregister som är svårt att inordna i en enskild rörelse. Det impressionistiska arvet hade tagits upp och omvandlats till något eget.

Akademien som uteslöt honom 1885 valde in honom som ledamot 1934. Verken finns i Nationalmuseum i Stockholm, Norrköpings konstmuseum, Östersunds samlingar och Statens porträttsamling på Gripsholms slott. Han avled på Lidingö 1944, 81 år gammal.

På den nordiska auktionsmarknaden förekommer Johansson genomgående hos svenska hus - Stockholms Auktionsverk och Bukowskis svarar för merparten av hans 18 verk i Auctionists databas. Capri-motivet i olja nådde 32 000 SEK och ett kustmotiv i skymning såldes för 8 626 EUR hos Stockholms Auktionsverk. Nordinska landskap från Nordingrå och Vemdalen hamnar normalt i intervallet 6 000-7 000 SEK. Vintermotiv med figurer och hästar är mer lättillgängliga i pris, vilket gör honom till en konsekvent närvaro i marknaden på flera prisnivåer.