Benny Motzfeldt

Mötet med glaset kom sent och nästan av en slump. År 1955 anställdes hon som tecknare vid Christiania Glasmagasin, med uppgift att formge dekor för sandblästrade och graverade föremål till Hadeland Glassverk. Inom några år hade hon förflyttat sig ner på fabriksgolvet och började arbeta direkt bredvid glasblåsarna. Det närheten till materialet förändrade hennes förhållningssätt i grunden. I stället för att rita förlagor för andra att utföra formade hon nu yta och volym i realtid och lärde sig utnyttja glasets motstånd och oförutsägbarhet. De små skulpturerna hon kallade Isfugler (Kungsfiskare, ca 1960) kom ur den perioden och markerade hennes egentliga debut som glaskonstnär.

Under åren vid Hadeland 1955-1967 utvecklade Motzfeldt det formspråk som skulle definiera hennes hela karriär: smält glas sått med luftbubblor och metalliska inlagor, koppar- eller stålfilamenter som fångade ljuset inifrån kärlets kropp, kombinerat med täta, ofta mörka färgfält. Ytorna var sällan jämna; hon föredrog det klumpiga, det inkrusterade, det visuellt oroliga. Hon tillträdde som konstnärlig ledare vid Randsfjord Glassverk 1967, och accepterade 1970 motsvarande tjänst vid Glasshytta, det lilla glasbruk som drevs av hantverkskollektivet PLUS i Fredrikstads gamla stad, där hon sedan stannade till sin död 1995.

Det var vid PLUS som hennes arbete nådde sin fulla mognad. Kollektivets anda, nära samarbete mellan konstnär och hantverkare, tolerans för experiment, avstånd från industriell massproduktion, passade henne ypperligt. Hon drev verken längre mot det skulpturala, skapade föremål som lika gärna kunde läsas som studieras. Parallellt fortsatte hon att ställa ut som målare och kollagist, ofta med strå, blad, textilier, metallfolie och nät kombinerade med akvarell, och från 1970-talet började hon visa måleri och glas i samma utställningar.

Det internationella genombrottet kom gradvis och sedan med kraft. En gemensam utställning med textilkonstnären Synnøve Anker Aurdal på Röhska museet i Göteborg 1970 var vändpunkten. En stor turnéutställning reste genom USA och Europa 1976-1982 och introducerade hennes verk för en publik utanför Skandinavien. Glaset togs in i de permanenta samlingarna vid Nasjonalmuseet i Oslo, Victoria and Albert Museum i London, Kunstindustrimuseet i Köpenhamn, Nationalmuseum i Stockholm och Glasmuseum Frauenau i Tyskland. En betydande grupp verk placerades sedermera i ett permanent rum på Nordenfjeldske Kunstindustrimuseum i Trondheim, i utställningen "Tre kvinner, tre kunstnere" tillsammans med Hannah Ryggen och Synnøve Anker Aurdal. Hon tilldelades Souvenirpriset 1964, Jakobpriset 1969, Prins Eugens medalj 1985 och utnämndes till Riddare av första klassen av Sankt Olavs orden samma år. Hon avled den 24 november 1995.

På nordiska auktionsmarknaden förekommer hennes glas framför allt hos Grev Wedels Plass Auksjoner i Oslo, som svarar för merparten av de drygt 80 auktionsresultat som registrerats på denna plattform. Enskilda verk har nått upp till 7 000 NOK för titulerade kompositioner från slutet av 1980-talet, och på internationella plattformar har rekordpriser på drygt 2 000 USD rapporterats så sent som 2025. Efterfrågan är stabil bland samlare av skandinaviskt studioglas, och intresset för hennes verk ökar i takt med det växande intresset för nordisk efterkrigshantverk.