Axel Larsson

Genombrottet kom vid Stockholmsutställningen 1930, där Larssons kollektion för Bodafors slog an en ton som få hade lyckats hitta: funktionalistisk i konstruktionen, varm i materialet, och anpassad för seriell tillverkning utan att tappa sin karaktär. En låg björkfåtölj med tvinnat hampsnöre blev en av utställningens mest uppmärksammade möbler. Svensk formgivning stod just då mitt i en förskjutning från den dekorativa traditionen mot ett mer samhällsorienterat modernistiskt uttryck, och Larssons arbete fann sin plats i det produktiva mellanlandet.

Efter genombrottet utnämndes Larsson till Bodafors chefsformgivare och tillbringade trettio år med att bredda företagets sortiment i stolar, förvaring, bord och kompletta rumsgestaltningar. De offentliga uppdragen var av stor tyngd: interiören i Göteborgs konserthus 1936, i samarbete med arkitekt Nils Einar Eriksson, och Folksamhuset i Stockholm krävde möbler som klarade institutionell belastning utan att ge avkall på elegansen. Modell 1522, en karmstol i björk och fårskinn från slutet av 1930-talet, är ett av de Larsson-verk som återkommer mest regelbundet på den svenska auktionsmarknaden.

Han lämnade Bodafors 1956 och startade ett eget studio, men fortsatte att arbeta för Bodafors som konsult och tog även uppdrag för bland annat Baltzar Beskow. Under en karriär som sträckte sig över mer än femtio år formgav han uppskattningsvis 500 möbelserier för industriell tillverkning, vilket speglar ett genomgående intresse för tillgänglig design snarare än exklusiv limitering. Axel Larsson avled 1975. Hans möbler, i synnerhet de som bär SMF Bodafors-stämpeln från 1930- och 1940-talen, håller fortsatt ett stabilt intresse på Skandinaviens auktioner.