Axel Einar Hjorth

Under 1910-talet och större delen av 1920-talet byggde han upp sin erfarenhet hos ett antal stockholmska möbelföretag, H. Joop & Co, Myrstedt & Stern, Jonssons och Svenska Möbelfabrikerna. Arbetet gav honom bred kunskap om såväl tillverkning som marknadens smakskiften, från den nyklassicistiska elegansen som dominerade de fashionabla interiorerna före första världskriget till den art deco-influens som rörde sig norrut från Paris. I oktober 1927 utsågs han till chefdesigner och arkitekt för möbelavdelningen på Nordiska Kompaniet. NK var inte bara ett exklusivt varuhus utan en av de viktigaste krafterna i svensk formgivning och möbeltillverkning, och befattningen gav Hjorth resurser och räckvidd han aldrig tidigare hade haft.

Hans tidiga år på NK sammanföll med höjdpunkten för Swedish Grace, den nationella nyklassicistiska stil som hämtade inspiration från antiken men bearbetade den med en typiskt nordisk enkelhet. Möbler i rosenträ, björk och ek med rena linjer och sparsamt ornament visades på världsutställningen i Barcelona 1929 och väckte internationell uppmärksamhet. Men den avgörande vändpunkten kom vid Stockholmsutställningen 1930, det epokgörande evenemang som markerade Sveriges rörelse mot funktionalismen. Hjorth presenterade tolv rumsmiljöer, varav flera innehöll ett nytt slags möbler han hade arbetat fram: solida furumöbler för fritidsstugor och sommarboenden, döpta efter öar i Stockholms skärgård.

Den serien, samlingsvis kallad Sportstugemöbler, är det arbete för vilket Hjorth framför allt är känd idag. Modeller som "Utö", "Lovö", "Sandhamn", "Blidö", "Torö" och "Skoga" var utformade för serietillverkning och prissatta för att nå en bredare publik än NK:s vanliga lyxkunder. Formerna var medvetet avskalade: tunga fururamar, minimalt ornament, synliga fogar. Enkelheten var ändå inte omedveten, den hämtade från svenska rurala snickartraditioner men hölls samman av en geometrisk disciplin hämtad från den internationella modernismen. Kritiker talade ibland om "NK-funktionalism", ett begrepp som pekade på hur Hjorth omfamnade det nya formspråket men behöll tillräckligt med värme och hantverkskänsla för att tilltala en köpekraft som inte var redo att helt lämna komforten bakom sig. Serien tillkom dessutom vid ett politiskt laddat ögonblick: rätten till betald semester var under debatt i Sverige, och NK förutsåg att allt fler snart skulle möblera sommarstugor.

Under 1930-talets lopp representerade Hjorth fortsatt Sverige vid internationella utställningar, London 1931, Chicago 1933, Bryssel 1935 och Paris 1937. Han lämnade NK 1938 för att starta egen verksamhet och avled i Stockholm den 21 juni 1959. Under flera decennier efter hans bortgång glömdes han i hög grad bort av den svenska designhistorieskrivningen, delvis överskuggad av de namn som kom att definiera efterkrigstidens skandinaviska formspråk. Sedan slutet av 1990-talet har hans verk uppvärderats kraftigt, både av en internationell marknad med ökad aptit på tidigt skandinaviskt hantverk och av forskare som pekat på hur Sportstugemöblerna förebådade den demokratiska ambition som senare skulle bli ett signum för svensk design. Verk av Hjorth ingår i Nationalmuseums samlingar i Stockholm.

På auktionsmarknaden uppnår hans Sportstugemöbler numera höga priser. Stockholms Auktionsverk Magasin 5 och Bukowskis Stockholm är de hus där hans möbler återkommer mest frekvent, men Uppsala Auktionskammare och Formstad Auktioner hanterar också hans arbeten regelbundet. Ett "Utö"-bord från NK:s 1930-talsproduktion har sålts för 254 321 kr, ett jämförbart exemplar nådde 130 000 EUR. Ett "Lovö"-matbord från samma period inbringade 80 032 kr, en uppsättning "Utö"-stolar såldes för 64 968 kr och ett "Skoga"-bord från 1932 nådde 60 000 kr. Marknaden premierar konsekvent dokumenterad NK-proveniens och bevarad originalyta.