Arne Jones

Genombrottet kom 1947 med "Katedral", en skulptur som skulle komma att placeras på flera platser i Sverige, bland annat i Göteborg, Hällefors och i Västertorp utanför Stockholm. Verket etablerade det formspråk Jones sedan fördjupade under hela sitt konstnärskap: biomorfiska former med en inre spänning mellan det organiska och det geometriska, ytor som reagerar på ljuset och volymer som upplevs levande.

År 1949 deltog Jones i den epokgörande utställningen på Galerie Blanche i Stockholm, där konkretismen presenterades som ett samlat program. Tillsammans med Olle Bonniér, Pierre Olofsson och Karl Axel Pehrson bidrog han till att föra svensk skulptur bortom det figurativa och in i en abstraktion grundad i materialets och formens egna villkor. "Rundlar" från 1947, med sina cirkulära och sfäriska element, visar hans intresse för rytm och rumslig balans.

Offentliga uppdrag var en viktig del av Jones konstnärskap. Redan 1952 skapade han "Vertikal komposition" för Fysiologiska institutionen vid Lunds universitet. "Resonans", i patinerat koppar och järn, placerades i stadsparken i Örebro. Dessa verk speglar den ambition Jones delade med sin generation: att föra den abstrakta konsten ut i det gemensamma rummet och ge den en plats i människors vardagsliv.

Han var professor vid Konsthögskolan 1961–1971 och representerade Sverige vid Venedigbiennalen 1968 tillsammans med Sivert Lindblom. Han tilldelades Norrlandsbjörnen 1962 och erhöll senare Prins Eugens medalj för framstående konstnärlig gärning. Jones avled den 8 oktober 1976 i Sollentuna. Hans bronsskulpturer dyker regelbundet upp på svenska auktioner, med Bukowskis som det ledande försäljningsstället, och de attraherar samlare som söker ett konstnärskap med intellektuell stringens och omedelbar fysisk närvaro.