Alfred Wahlberg

År 1857 reste Wahlberg till Düsseldorf och antogs till Kunstakademiets klass under den norske mästaren Hans Fredrik Gude. Staden var då Europas ledande centrum för landskapsmåleri, och Wahlberg tillägnade sig dess noggranna kompositionsgrammatik. Han reste dessutom till Nederländerna och Belgien för att studera den holländska traditionen på nära håll. Från Düsseldorfstiden härstammar verk som 'Solnedgång i Bohuslän' och 'Vinterlandskap med björnjakt', båda präglade av den kontrollerade tonala dramatik som var skolans signum. Tillbaka i Stockholm 1862 målade han 'Svenskt insjölandskap från Kolmården' (1866), ett monumentalt skogsmotiv som köptes in till Nationalmuseum och kom att bli ett av hans mest uppmärksammade arbeten.

Det verkliga vändpunkten kom med flytten till Paris 1866. På Salongen 1868 visade han två bohuslänska fiskelägemotiv, ett i natt- och ett i solnedgångsstämning, och i dessa verk märks tydligt hur penselföringen lättare och färgskalan ljusnar under inflytande av den franska friluftskonsten. Förändringen var successiv och personlig snarare än imitativ. Salongsmedaljer 1870 och 1872 följdes av en förstaprismedalj vid världsutställningen i Paris 1878, och han tilldelades även Vasaorden.

Varje sommar återvände Wahlberg till Sverige för att samla motiv längs Stockholms skärgård, i Skåne, Halland och Värmland. Kustljuset och de täta inlandsskogarna genomsyrar hans mogna produktion, som med åren fick en allt mjukare atmosfärisk karaktär. Hans verk finns representerade på Nationalmuseum i Stockholm och Finlands nationalgalleri i Helsingfors.

Wahlberg avled den 4 oktober 1906 i Paris, den stad han hade bott i under större delen av fyra decennier. Han räknas som en av de konstnärer som förde den franska friluftslandskapsmalningens metoder och sinnelag till Sverige vid ett avgörande skede i konsthistorien.