FormgivareGermanf.1904–d.1970
Egon Eiermann
0 aktiva föremål
När Egon Eiermann 1959 presenterade sin ritning för den nya Kaiser Wilhelm-minneskyrkan i Berlin var opinionen skarp mot honom. Många berlinar ville att den bombskadade ruinen av den gamla kyrkan skulle rivas helt; Eiermann ville behålla det spruckna tornet och omge det med två nya hexagonala och oktagonala volymer klädda i bikakeformade betongpaneler med blå glasmålning. Han stod fast vid sin position. Det färdiga komplexet, som stod klart 1963, blev ett av stadens mest besökta platser - en meditation över avbrott och kontinuitet som Eiermann byggde av glas och synlig betong snarare än av sentimentalitet.
Född 1904 i Neuendorf bei Potsdam studerade Eiermann arkitektur vid Tekniska universitetet i Berlin och arbetade 1925-1928 som mästerstudent under Hans Poelzig. Han drev eget från 1931 med inriktning på bostadsprojekt i Berlin, och navigerade Nazistperiodens inskränkningar utan att producera den typ av monumentala arbeten som präglade andra arkitekters karriärer. Efter 1945 inträdde han vid Technische Hochschule Karlsruhe, där han undervisade från 1947 till sin död och formade en generation västtyska arkitekter. Under en studieresa till USA 1950 träffade han Walter Gropius, Marcel Breuer och Konrad Wachsmann i Boston; 1956 träffade han Mies van der Rohe. Dessa möten bekräftade snarare än förändrade hans inriktning.
Hans arkitektur kännetecknas av transparens, ärlig exponering av stålstrukturen och en precis avvägning av inre och yttre rum. Han ritade Blumberg textilfabrik (1951), det västtyska paviljonget på Bryssels världsutställning med Sep Ruf (1958), Västtyska ambassaden i Washington D.C. (1958-64) och Förbundsdagens höghus i Bonn (1965-69). Samtida beskrev honom som en rationalist med humanistiskt temperament - någon som trodde att strukturens klarhet i sig var en etisk ställning, inte bara en estetisk.
Parallellt med arkitekturen producerade Eiermann från 1949 möbler i samarbete med Wilde och Spieth som i vardagligt bruk överlevt de flesta av hans byggnader. SE 42-stolen (1949) i formad bokplywood, SE 18-hopfällsstolen (1952) i stålrör och kanvas, SE 68-stapelstolen (1952) och Eiermann 1-bordsstativet (1953) gick alla in i serieproduktion och blev inredningsinventarier i efterkrigstidens tyska institutionsmiljöer - skolor, kyrkor, kontor. SE 18 togs in i MoMA:s permanenta samling i New York. SE 121, ritad för interiören i Kaiser Wilhelm-minneskyrkan, tillverkas fortfarande idag. Han mottog BDA:s stora pris 1968 och Stora förbundsförtjänstkors samma år, och invaldes i Orden Pour le Mérite för vetenskap och konst kort före sin död i Baden-Baden den 19 juli 1970.
På Auctionist förekommer Eiermann i 13 lot med ett för närvarande aktivt. Hans möbler cirkulerar framst via tyska auktionshus - Quittenbaum i München leder med fyra lot - samt på den skandinaviska marknaden via Stockholms Auktionsverk i Hamburg och Bukowskis. Topppriser samlas i intervallet 850-1 800 euro för enskilda stolar och småbord, konsekvent med andrahandsmarknaden för efterkrigstidens tyska midcentury-design. Eiermann 2-skrivbordsstativen för Richard Lampert förekommer i flera svenska annonser, vilket speglar den fortgående produktionen av hans designer.